2011-06-09

Kvällarna

Det är nog dom som känns värst. Då känner man mest hur ensam man är. På dagarna tänker man att folk ändå jobbar o jag har mina möten och tankar på saker som ska göras men på kvällen då man läser om vad alla hittar på med sina vänner och har det bra så svider det extra mycket för mig. Jobbigast är ju såklart då Tony dessutom är iväg på jobb på kvällen/natten o jag sitter helt ensam och dessutom "fast" för att lilleman sover men även då Tony är hemma känner jag såklart avsaknad av vänner och såna relationer.

Kan inte vara roligt för Tony heller att ha en sån värdelös fru som inte ens kan behålla några vänner, utan som sitter ledsen hemma jämt o gråter nu och då.

Då han inte är hemma så är det som sagt värst, och många tårar faller då den lilla herrn lagt sig, tårar i min ensamhet. För att slippa tänka på min situation så försöker jag lägga mig så tidigt jag bara kan för att få somna bort från skiten. Och enda anledningen till att jag kliver upp dagen efter är min underbara familj. Utan dom vet jag inte vad jag skulle göra. Dom är mitt allt <3

Som idag då jag o lilleman satt på balkongen o sen oxå Tony. Det var så mysigt och kärleken till min make och son är så enorm. Jag är bara livrädd att Tony ska ledsna på mig och min oförmåga att spela det sociala spelet vilket gör att jag sitter helt utan vänner, och att han inte orkar stå ut med mig här hemma dygnet runt. Jag hoppas han älskar mig och att hans kärlek till mig övervinner en efterhängsen fru så han ändå stannar hos mig.

Godnatt alla

- Lotta via iphone 4 eller iPad2

6 kommentarer:

Anonym sa...

Du är inte ensam om att ha det så i den här stan....orkar man inte gå på krogen så drar vännerna:( har man dessutom barn verkar de dra ännu fortare...

Felicia6 sa...

Anonym, är vi bekanta med varann? Vi kanske kan ses o göra nåt om du vill? Maila mig på viktopad@gmail.com om du vill :)

Anna Sundgren sa...

Till anonym: tragiskt nog är det så med endel människor. Jag förlorade massa kompisar då jag blev gravid med första barnet. Men då är det inga riktiga vänner heller.

Lotta: bara att ta första steget. ;) lättare sagt än gjort, jag vet. Men då Tony jobbar o du känner dej ensam då du är hemma med lilleman. Bjud hem nån på kvällen. Bara för att surra av dej. :)
Kan känna samma sak veckorna jag har barnen. Blir som i "samma" sits då som du. Man blir som "låst" och kan egenligen inte göra så mkt.

Bara att komma hem till mej om du vill surra av dej. ;) haha

Kram på dej!

Johanna sa...

Lotta, du har fler omkring dig än du tror. Men du måste själv ta för dig. Det är så dom sociala spelreglerna är som man har att förhålla sig till. Det är inte lätt nej, men det är så det fungerar. Bjud hem folk, bjud in dig hos folk. Våga tåla ett nej också.

Det har tagit många år, mycket mod och många nedslag innan jag har lärt mig att socialisera. Du är inte ensam, varken i tankar eller i verkligheten

Angela sa...

Har läst din blogg under ett par år nu och tycker du verkar vara en fin och trevlig människa. Önskar så att jag bodde i närheten av dig så att jag kunde ta med dig ut på fika i liknande. Jag kanske låter som en knäppis men jag vet hur det är att inte ha så många vänner. Många av mina vänskapsrelationer har runnit ut i sanden för att jag är alldeles för "hemmatam".

Anonym sa...

Jag har följt din blogg lite av och till. Du är absolut inte ensam, vet precis hur det känns att tappa kontakten med kompisarna för att man inte alltid orkar vara social. Har också barn och nu har jag bara vänner som accepterar att mina barn kanske hakar på om det är något som ska göras...