2011-06-05

Min fina son

kan nu cykla :) Snabbt gick det att han lärde sig oxå. Mammas hjärta :)
Det är min son som får mig att kliva upp ur sängen öht just nu. Jag har mycket att vänja mig vid i tankarna.
Förstår det är mitt egna fel och jag som satt mig i skiten men mår lika förbannat dåligt över att inte längre ha några närmare vänner som vill prioritera att umgås med mig och göra något speciellt.

Som sagt, jag vet det är mitt egna fel så ni behöver inte påpeka att man ska vårda sina vännerrelationer och att jag måste anstränga mig. Jag vet jag är värdelös som inte kan ha några vänner som drar med mig på saker ibland osv.
Men jag börjar försöka vänja mig att leva med det. Går inte göra så mycket annat åt det. Får lägga mer krut på min son och min make i stället som visar att dom vill vara med mig.

Är för övrigt så himla stolt över min son som cyklade så långt och så bra idag då vi var ute på promenad. <3

2 kommentarer:

Lola från FL sa...

Du, riktiga vänner sviker en inte när man mår dåligt. De finns där i vått o torrt.
Ni får flytta hit till jämtland. Jag skulle älska att vara vän med en sån toppentjej som dig! :-)

Christina sa...

Jag har läst din blogg rätt länge, eftersom jag också är GBP-opererad, men inte sagt nåt..men nu kände jag att jag ville.
Jag håller med Lola..jag hoppas att jag ALDRIG blir en sån vän som lämnar mina kära när livet inte leker för dem. Njut av de vänner du har kvar, och sörj inte över dem som försvunnit, står man inte kvar när det stormar så var det inte så mycket värt ändå.
Stor kram till dig som kämpar som du gör!! //Christina